Sök

Personporträtt av före detta SFI-elever

Här berättar Aida, Sulejman och Ziad om sina liv och om sina upplevelser av utbildningen i SFI, Svenska för invandrare.

Från elev till lärare

Kvinna sitter vid skrivbord snett uppåt

Foto: Marie Hidvi

Aida Mulalic lär ut sitt andra språk som andra språk. Från att en gång i tiden ha varit elev på SFI är hon i dag en uppskattad lärare vid Folkuniversitet i Varberg. Hennes ämne är just SFI, svenska för invandrare. Och hennes erfarenhet ser hon som en stor fördel.

– Jag vet vad jag själv hade svårt med, jag ser samma problem och känslor hos mina elever, säger Aida.

När Aida Mulalic som 24-årig anlände till Sverige hade hon inte en tanke på att stanna här. Kriget i Balkan pågick för fullt i början av 90-talet och trots att hon tvingats fly från sin hemstad närde Aida hopp om att återvända inom kort.

De första åren i Sverige minns jag som en svår tid, en grå zon där jag levde med förhoppningen om att kunna åka hem. Därför var det svårt att planera för en framtid här, berättar Aida.

Aida flydde från Bosnien till Sverige i slutet av 1993. Hennes far hade lämnat landet ett år tidigare. Han och Aidas bröder hade suttit i fängelse och familjen insåg att det inte gick att stanna i Bosnien så länge kriget pågick. Aidas far fick komma till Sverige som kvotflykting och ett år senare kunde Aida och resten av familjen flytta till Sverige som det som då kallades för anknytningsflyktingar. Aida insåg ganska snart vikten av att lära sig språket och började på SFI för att skaffa sig grunden.

Min SFI-lärare Ingegärd Applegård frågade en gång vad jag ville göra i framtiden, om jag skulle läsa på universitetet. Det hade jag svårt att föreställa mig, jag ville ju tillbaka till Bosnien. Men hon var en underbar människa och inspirationskälla och övertygade mig att läsa vidare. Jag älskade att jobba med barn och läste så småningom till förskolelärare i Göteborg, säger Aida.

När kriget var över hamnade Aidas hemstad utanför de nya gränserna som drogs för Bosnien. Hennes förhoppningar om att flytta tillbaka hem grusades och hon bestämde sig för att satsa helhjärtat på sitt nya hemland. Efter att hon var färdig med utbildningen som förskolelärare bestämde hon sig för att läsa vidare för att få lärarbehörigheten i svenska som andra språk. När hon var färdig fick hon anställning på ABF i Göteborg och pendlade i några år, men 2014 sökte Folkuniversitet i Varberg en SFI-lärare och Aida sökte direkt. Hon var trött på att pendla och att undervisa i Varberg som SFI-lärare var på något sätt som att sluta cirkeln. Idag är Aida en mycket uppskattad lärare för de många nyanlända som tar sina första steg in i det svenska samhället via SFI.

Frågar du mina elever säger de nog att jag är sträng men snäll, säger Aida med en viss stolthet i rösten.

Jag kan vara mycket bestämd, men de vet att jag vill väl. Jag har en förståelse för kriget, för vad det innebär. Hur kan man kräva att en person ska vara hundra procent närvarande under föreläsning när ens hus rasar i Aleppo? Jag har lärt mig vikten av att bekräfta för dem att jag vet att de har det svårt.

Aida är medveten om hur viktigt hennes jobb är och det stora ansvar det innebär, men det gör bara att hon trivs ännu mer på jobbet då hon känner att det hon gör varje dag, det gör skillnad.

Det är det bästa jobbet som man kan önska sig. Roligt, intressant och mycket berikande. Som lärare på SFI får vi stor respekt av våra deltagare. Det kan bero på att lärare har hög status i deras hemländer men också på att vi är den första kontakten med samhället i det nya landet. Våra deltagare ser jag som en stor tillgång för det svenska samhället och ser fram emot att möta dem igen efter ett tag, men då som läkare, ingenjör, eller andra yrken. Framför allt som goda medborgare, säger Aida.

Jag har fått så många nya bröder och systrar genom mitt jobb, tillägger hon rörd.

Kärlek utan gränser

Man vid kafébord med vattenflaska framför sig.

Foto: Marie Hidvi

Om Amors pilar slår till spelar gränser eller avstånd ingen roll. När Sulejman och Indira träffades bodde han i Bosnien och hon i Sverige. Några månader senare stod Sulejman på perrongen på Göteborgs centralstation med en bukett blommor i handen.

Sulejman Keranovic bor idag i Varberg med frun Indira och två barn, en pojke som är sex år gammal och en fyra månaders bebis som håller familjen vaken på nätterna.

  Det har gått nästan tio år sedan vi träffades och jag tänker ofta på vilken tur jag har, vi är en jättefin familj, vi skrattar ofta, säger Sulejman.

Både Sulejman och Indira är från Bosnien och kommer från mindre orter inte långt från gränsen till Kroatien. Men Indira flyttade till Sverige med sin familj när hon var barn.

Våra hemstäder ligger bara 20 kilometer från varandra. Vi hamnade i samma chatt på internet och började prata om att vi var från samma område, sen fortsatte vi att prata om allt möjligt, väldigt ofta. Till slut bestämde jag mig för att hälsa på i Sverige, berättar Sulejman.

När de hade träffats flera gånger bestämde de sig för att det skulle bli de två, men det var ett stort steg att ta, en av dem måste flytta. Indira hade bott i Sverige sedan 1992 och även om hon känner väldigt stark för sina bosniska rötter hade hon svårt att flytta.

 Det var ett bra beslut att jag flyttade hit, så bra som man har det i Sverige är det svårt att hitta i något annat land, säger Sulejman som snabbt fann en plats i det svenska samhället.

Efter att de hade gift sig fick Sulejman vänta åtta månader innan han kunde flytta till Sverige. I april 2008 kom han äntligen till Varberg.

 Jag började på SFI direkt, jag förstod att man måste kunna visa att man gått SFI om man ska hitta jobb, säger Sulejman.

Efter sommaren var han klar med SFI och kände sig redo för arbetslivet. Han väntade inte på att få hjälp utan skrev ut sitt CV, tog bilen och körde runt till olika företag. Han fick jobb direkt, först på en restaurang i Apelviken och sedan på ett bemanningsföretag som placerade honom hos Cycleurope. Idag jobbar han på en livsmedelsfabrik.

Förutom att läsa på SFI övade jag hemma så mycket som möjligt, till exempel genom att titta på filmer med svenska undertexter. Jag hade lite hjälp av att jag är uppväxt i Tyskland, tyska och svenska är lika på många sätt, säger Sulejman.

Att börja jobba direkt efter SFI har också betytt mycket för Sulejmans språkutveckling.

Det finns arbetskompisar som pratar bosniska, men för det mesta pratar jag svenska hela arbetsdagen. Men hemma pratar vi bosniska och vill gärna att våra barn lär sig det som hemspråk, säger han.

Vi reser tre till fyra gånger per år till Bosnien och det är viktigt att våra barn kan kommunicera med farmor och andra i släkten. Det händer att vi säger något på svenska hemma ibland, men för det mesta pratar vi bosniska.

Sulejman tar en klunk av sitt kaffe, funderar en stund och berättar om sin hemstad och ett annorlunda liv.

Det är så lugnt och fint där, det är väldigt grönt och luften är underbar. Min mor använder ved till både värme och för att laga mat. Det är ett enklare liv, säger han med en viss längtan i rösten.

Men när det känns långt mellan besöken till hemlandet så spelar Sulejman bosnisk folkmusik på klaviatur och avståndet krymper en aning.

En lång resa till Tvååker

En man står i ett apotek och ler

Foto: Marie Hidvi

Det har inte gått två år sen Ziad Alahmad kom till Sverige men han har redan fått ett deltidsjobb. Med ödmjukhet och varma, leende ögon, berättar han om sin resa från Damaskus via SFI till apoteket i Tvååker.

Ziad Alahmad blev stoppad på flygplatsen i Istanbul men hans då sexåriga son kom med på planet till Sverige. Det är början på en berättelse om en lång resa för att undkomma krig och börja ett nytt, tryggare liv. Ziad är apotekare och drev ett eget apotek i Damaskus.

– Att lämna Syrien var ett svårt beslut att fatta, vi hade haft ett bra liv där, alla minnen, barndomen. Men det gick inte att stanna kvar, berättar Ziad.

Han och yngsta sonen flydde till Turkiet och planen var att flyga till Sverige och att familjen skulle återförenas så snabbt som möjligt. Men bara sonen kom med på planet, Ziad blev stoppad för förhör och blev kvar i Turkiet. En barndomsvän i Göteborg tog emot sonen som sedan placerades hos en familj i Varberg. För Ziad var det början på en mödosam resa, först med båt över Medelhavet till Grekland. Till fots, i bilar och lastbilar som tog dyra pengar för att transportera flyktingar. Ziad anlände till Österrike, där han fastnade igen i väntan på att få komma vidare eller att skickas ut ur EU. Efter sex månader på resande fot lyckades han komma till Sverige och återförenas med sin son. Under tiden han väntade på uppehållstillstånd fick sonen bo kvar hos familjen i Väröbacka.

– I familjen finns en pojke i samma ålder som min son, de är fortfarande bästa vänner och våra familjer umgås, berättar Ziad som flyttade till Väröbacka när han kunde lämna flyktingförläggningen.

Ziad började på SFI så fort han kunde, samma målmedvetenhet som gjorde Ziad till en populär och respekterad apotekare i Damaskus använde han nu för att lära sig språket och koderna i det nya samhället.

– SFI var väldigt bra, jag hade två mycket duktiga lärare som kunde både uppmuntra oss och förstå vår situation, Sarah och Aida, berättar Ziad.

– Svenska är inte svårt, grammatiken följer reglerna så du kan lära dig språket bara du läser på tillräckligt, säger han övertygande.

När vi träffar honom på Apoteket i Tvååker har resten av hans familj, en son till, två döttrar och frun, anlänt till Sverige för tio dagar sedan. Det lyser i ögonen när Ziad berättar om att familjen äntligen är återförenade i Sverige, efter drygt två långa år.

– Familjen har haft en svår tid under dessa år, jag är så glad att vi äntligen är tillsammans, säger Ziad.

– Men jag inser att vi inte kan återvända till Syrien, vårt hem, apoteket, vårt gamla liv, inget av det finns kvar, tillägger han.

Förutom att jobba deltid på Apoteket i Tvååker har Ziad precis läst färdig SAS 2 och ska börja med SAS 3 (svenska som andra språk). Snart har han behörighet att läsa vidare och legitimera sig i Sverige. Efter den långa resan är nu Ziad hoppfull om en bra och trygg framtid i Sverige.

ikon

Kontakta oss

Reception Campus Varberg

OttoTorells gata 16
432 44 Varberg
0340-69 74 00
reception@campus.varberg.se

Centrum för Livslång lärande (CLL)

Otto Thorells gata 16
0340-69 74 36,
0340-69 74 03

ikon

Självservice & blanketter