Kampen mot corona ute på fältet

Socialförvaltningens bemanningsenhet bildade i våras en särskild arbetsgrupp, som hade uppgiften att jobba med covidsmittade vårdtagare på boenden i kommunen. Ett slitsamt och känsloladdat arbete som har skapat många starka minnen. Jennifer Astorsson berättar om sin upplevelse.

Det var jag och ungefär en handfull kollegor till som ingick i den så kallade covidgruppen från bemanningsenheten. Vi var med från starten på Samuels väg i mars, ända till att den sista boende insjuknade på avdelning 23 på Träslövsvägen.

Vi slet rent ut sagt! Vi gav verkligen allt vi hade för att jobba mot sjukdomen och för att hindra den från att spridas vidare. Vi kom till jobbet varje dag, vi var inte hemma och sjuka ett enda pass på 23:an.

Vi blödde inombords, och vi körde på i 120 utan att klaga. Jag brakade ihop dagen innan midsommar och allt som oftast grät vi kollegor tillsammans. Men utåt tog vi det, vi bröstade allt och vi kände att vi höll mycket på våra axlar.

En situation det inte hade gått att förbereda sig på

Jag har jobbat inom vården i snart tio år och jag älskar mitt jobb, men månaderna i våras ute på fältet var ett helvete. Jag fick uppleva mina första dödsfall. Jag höll handen på våra äldre när de somnade in, och det var inte bara en bortgång tyvärr...

Vi körde på så galet att jag än idag inte förstår vad som egentligen hände. Vi bara är där i minnet av helvetet. Men jag kommer inte ge vika, utan fortsätta kämpa för våra äldre och för mina kollegor.

Tvungen att ladda om

Den andra vågen har varit och är, självklart lika jobbig som den första. Skillnaden är att det är mycket lurigare den här gången, då både kollegor och vårdtagare har mycket lindrigare eller inga symtom. Det gör att man har lite mer inre stress och panik. På ett sätt har jag en känsla av att vi vet mycket mindre och har mycket mindre koll än vad vi hade innan.

En kvinna med mörka kläder och alvarlig min står framför en tegelvägg

Vid den första vågen kunde man snabbt märka om någon var smittad eller sjuk. I dagens läge vet vi att många inte får några symtom alls, och hipp som happ så har en kollega som man har jobbat ihop med eller en vårdtagare som man har tagit hand om, testat positivt. Jag märker på både mig själv och mina kollegor att det skapar mycket ångest och oro.

Många starka minnen

Jag har många starka minnen från detta år. De flesta är tyvärr sorgliga och sådana som jag inte vill eller kan dela med mig av. Jag vill också kunna se något positivt i allt detta tråkiga som snart har pågått i ett helt år.

Det minnet som betyder mest för mig är det fantastiska jobb som jag och alla mina kollegor i Varbergs omsorg har gjort, framför allt mina kollegor i bemanningen.

Jag har aldrig varit så stolt som jag är över oss efter allt vi gått igenom. Vi har skrattat tillsammans, gråtit, varit arga, ledsna, lärt oss så mycket nytt och jag har verkligen fått vänner för livet. Jag är så tacksam över att få vara anställd i bemanningen och i Varbergs omsorg.

Senast publicerad: