Den här nyheten är äldre än tre månader och kan därför vara inaktuell.

Feriearbete på Trönningeskolan

Ta del av en berättelse om hur det är att feriearbeta på Trönningeskolan vid förskole- och grundskoleförvaltningen.

När jag steg in genom portarna till Trönningeskolan kändes det som att tiden stått stilla. Det var sju år sedan jag själv gick här som elev, när skolan var ny och allting doftade fräscht av målarfärg och nya möbler. Nu stod jag här igen, men den här gången som sommarjobbare, och jag kunde inte låta bli att undra om jag verkligen hade gjort rätt val.

Rektorn mötte mig precis innanför entrén, ett vänligt leende på läpparna. Hon välkomnade mig och gjorde en gest för att jag skulle följa med. Sedan fick jag en rundtur i skolan för att se vad som har ändrats sen sist. Jag nickade och följde henne genom de välbekanta korridorerna. Trots att jag kände igen nästan varje hörn, varje klassrum, hade det ändå hänt en del. Nya färgglada tavlor prydde väggarna, och vissa av rummen hade fått ett ansiktslyft.

Min uppgift denna sommar var ganska enkel, vilket var att se till att alla barnen trivdes. Barnen jag skulle sköta var åtta och nio år gamla och allt jag behövde göra var att se till att de har en plats på skolgården. Jag försökte nicka entusiastiskt, men inombords kände jag en viss tvekan. Skulle jag verkligen lyckas få barnen att trivas? Och hur skulle jag själv trivas? Det var svårt att föreställa sig hur de här veckorna skulle bli.

Vi kom fram till lekplatsen där barnen redan var i full gång. De lekte högljutt, sprang omkring, och jag stod där, osäker på hur jag skulle börja. "Det här blir nog bra," tänkte jag innan rektorn gick, lämnade mig kvar att försöka navigera i den kaotiska glädjen som rådde framför mig.

Dagen därpå, när jag kom tillbaka, såg jag ett litet gäng barn som stod vid fotbollsplanen. De såg mig och vinkade glatt. Jag frågade ifall jag fick vara med och spela, vilket bemöttes med ett stort ja. Jag stod still ett ögonblick, kände tvekan bubbla upp igen, men något inom mig fick mig att le och påbörja spelet. Så jag hoppade in i spelet. Det visade sig att de var snabba och hade ett riktigt driv på planen. Vi spelade en enkel match, och jag blev överraskad över hur kul jag hade. Vi skrattade tillsammans varje gång någon missade bollen eller gjorde en oväntad fint. Och snart var det en rutin – varje dag efter lunch träffades vi för en match på fotbollsplanen. Jag insåg att jag gillade det. De där barnen med sina stora leenden och glittrande ögon fick mig att känna mig som en del av något speciellt.

Efter några veckor märkte jag att en grupp tjejer hade börjat hålla ett extra öga på mig. De hade sina egna små projekt i gång– målade stora ark med färgglada mönster under ett träd på skolgården. En dag kom de fram, fnittrande och nyfikna. Jag följde med dem till deras lilla hörn och blev snart indragen i deras värld av färg och glitter. Vi klippte och klistrade, målade och skrattade åt mina klumpiga försök att rita djur och blommor. Tiden flög förbi, och innan jag visste ordet av, hade jag blivit en del av deras lilla gäng. De släppte aldrig min arm, som om de var rädda att jag skulle försvinna om de inte höll fast mig.

Med varje dag som gick, började jag förstå att jag faktiskt trivdes. Att få barnen att känna sig trygga och glada gav mig en tillfredsställelse jag inte hade väntat mig. Jag såg fram emot varje morgon, varje nytt skratt och varje liten seger på fotbollsplanen eller vid pysselbänken. Sista dagen av mitt sommarjobb kom snabbare än jag hade kunnat ana. Jag stod på skolgården och tittade ut över lekplatsen, där barnen fortfarande lekte och skrattade. Jag kände en oväntad värme sprida sig genom kroppen. Jag ser fram emot nästa år och hoppas till gud att jag får ha lika kul som jag hade detta år.

publicerad:

Senast Ändrad: