En resa i tiden

Ta del av en berättelse om hur det är att feriearbeta på Varbergs fästning.

I somras fick jag vara med om ett äventyr. Medan andra i min ålder serverade glass, torkade av bord och sopade golv fick jag resa i tiden. Varje dag när jag kom för att jobba tog jag på mig min särk, kjol, livstycke och hätta, för att åka tillbaka till år 1623, och försöka rädda Marna Madsdatter från att bli hängd, efter att felaktigt blivit dömd av köpmanshustrun Margrethe Zackris.

Att jobba som skådespelare har alltid varit en liten dröm för mig, och när jag såg att man kunde feriearbeta på fästningen som skådespelare i en dramatiserad vandring, tvekade jag inte en sekund med att ansöka. Efter ett digitalt möte där jag fick information av de som skulle ha hand om den dramatiserade vandringen fick jag veta att jag hade kommit med. Därefter började utbildningsdagarna.

Varje dag började med att värma upp våra kroppar och röster. Vi gjorde alla möjliga övningar; gapa så stort som möjligt, härma olika djur, zip zap, säga sitt namn så högt som möjligt. I början tyckte vi alla att det var ganska stelt men ju mer tid som gick, och ju konstigare övningar vi gjorde, desto mer vågade vi släppa loss. Men vi höll inte bara på med övningar. Vi var ju där för att repetera inför den stundande premiären. När jag först fick manuset framför mig fick jag lite smått panik. Hur skulle jag hinna lära mig 21 sidor manus och två olika roller?! Trots all panik och stress blev jag lugnad av våra handledare, som gav feedback och var väldigt stöttande. Vi delade upp oss baserat på vilka roller vi spelade. Jag skulle spela Jytte; en köpmanshustru som fungerar som en guide genom föreställningen och knyter an med publiken, och Marna; en ung, fattig änka som sitter i fängsel på fästningen i väntan på att bli hängd efter att ha blivit felaktig dömd av Margrethe Zackris, för att ha stulit hennes halsband. Genom föreställningen får publiken hänga med och försöka hjälpa Margrethe att befria Marna.

Efter utbildningsdagarna var det dags för premiär. Jag skulle spela Jytte på den första föreställningen den första dagen. Jag var så nervös när jag kom till fästningen på morgonen. Trots att jag hade läst och gått igenom manuset tusentals gånger dagarna innan kände jag mig osäker. Med skakiga händer tog jag på mig 1600-talskläderna och begav mig mot receptionen för att möta guiden som skulle göra introt för föreställningen. Sedan gick vi mot den väntande publiken. Fullbokat. Mitt hjärta dunkade hårt under den tunna särken. Trots vissa småfel här och där lyckades jag ta mig igenom den första föreställningen, och eventuellt de resterande föreställningarna. Det var så kul! Ingen föreställning var den andra lik, och det var det som gjorde allt så spännande.

Jag var inte beredd på att de fem veckorna på fästningen skulle gå så snabbt förbi. Helt plötsligt var det sista föreställningen. Jag gick ifrån fästningen med ett ledset, men fullt hjärta. De människorna jag träffade och de minnen jag fick kommer jag alltid bära med mig. Jag saknar redan alla roliga turister jag fick möta, alla barn som kom fram till mig och framför allt glassen och godiset som det bjöds på.

Att jobba som skådespelare på fästningen är, enligt mig, det absolut bästa sommarjobbet man kan ha. Trots allt slit för att replikerna skulle sitta och allt tjat om att PRATA HÖGRE och ARTIKULERA, kändes det ibland som att vi fick betalt för att leka. Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att få jobba där i somras, och får jag chansen kommer jag lätt ansöka igen.