Skicka vidare - Petra Molin

Efter tre år som lärare på Svenska skolan i Nairobi är hon nu tillbaka i Varberg igen. Med ett starkt fokus på relationer och elevernas lärande delar hon med sig av sina reflektioner i sin profession. Erfarenheterna från Kenya har gett nya perspektiv på undervisning, välmående och vad som är viktigt på riktigt. Möt Petra Molin, lärare på Trönninge skola.

Hej Petra – berätta lite kort om dig själv!

Jag har bott i Varberg sedan år 2000 och det är här jag känner mig som mest hemma. Jag bor tillsammans med min sambo Magnus och våra två barn, och har även två barn som har flyttat hemifrån.

På fritiden ägnar jag mig gärna åt olika bollsporter. För mig är det sociala sammanhanget inom idrotten en viktig del, det ger energi och bidrar till att jag mår bra.

Hur kom det sig att du valde att utbilda dig till lärare?

Det var egentligen inget självklart kall från början. Jag hade vikarierat en del och upptäckte att jag trivdes bra i rollen, särskilt med att se helheten och att bygga relationer. Dessutom tyckte jag att arbetet var både roligt och utvecklande, vilket gjorde att jag valde att utbilda mig till lärare.

Jag har arbetat som lärare sedan 1995. Jag började min yrkesbana i Uppsala, men flyttade senare till Varberg där jag började arbeta på Furubergsskolan.

Var arbetar du någonstans idag?

Idag är jag på Trönninge skola och jag undervisar i åk 7 med svenska, engelska och svenska som andraspråk.

Vad är viktigast för dig i ditt arbete?

Det viktigaste för mig är att eleverna utvecklas och får med sig kunskaper. Jag strävar efter att hela tiden hitta nya arbetssätt som utvecklar undervisningen, samtidigt som jag själv får möjlighet att lära och utvecklas. En avgörande del är också relationerna – att tycka om och verkligen bry sig om eleverna.

Vad tycker du är mest utmanande i ditt arbete?

En av de största utmaningarna som lärare är mängden arbetsuppgifter, utöver själva undervisningen.

Jag känner även en oro över att allt fler ungdomar inte mår bra. Hur kan det vara så många som inte klarar av att ta sig till skolan och hur vi bäst kan stötta dem?

Du och Magnus kom tillbaka till Varberg i somras efter att ha arbetat i Kenya under tre års tid. Vad fick er att ta beslutet att flytta dit?

Jag bodde i Afrika som barn under totalt åtta år och efter det har jag återvänt vid flera tillfällen. Även delar av min familj har arbetat där, så kopplingen har alltid funnits. Jag har alltid känt en särskild längtan till Östafrika.

I Nairobi finns Svenska skolan, som jag själv gick på under ett år och där även mina bröder har varit elever. Efter ett tufft år på min dåvarande skola kände jag att jag behövde en förändring. När det utlystes två tjänster på Svenska skolan i Nairobi bestämde jag och Magnus, som också är lärare, oss för att söka.

Det var ett stort beslut, inte minst eftersom det innebar att vi ryckte upp våra barn från deras tillvaro i Varberg, samtidigt som vi lämnade våra äldre barn och våra föräldrar här hemma. Samtidigt kände jag att de erfarenheter och minnen vi skulle skapa tillsammans skulle väga tyngre än det som var utmanande i början.

Hur såg en dag ut som lärare på svenska skolan i Kenya?

Dagarna på Svenska skolan i Nairobi liknade i många delar en vanlig skoldag här i Sverige, med undervisning och möten som centrala inslag. En skillnad var att alla elever hade gemensamma raster, vilket skapade en fin gemenskap över årskurserna.

Skolmiljön var också något speciell, vi hade möjlighet att vara både utomhus och inomhus och på skolområdet fanns både pool och sköldpaddor.

Vad var den största skillnaden mot att undervisa i Sverige?

Grundskolan där är väldigt liten, vilket innebar åldersblandade grupper och klasser. Jag undervisade i engelska i alla åldrar, vilket var en ny erfarenhet för mig. Till en början upplevde jag det som utmanande, men under det sista året var det en av mina mest spännande lektioner.

Klasserna var också betydligt mindre än i Sverige, med omkring 8–15 elever, vilket skapade goda möjligheter till nära kontakt och individanpassad undervisning.

Vad tar du med dig för erfarenheter från denna tid både som lärare men också som människa?

Jag tar med mig insikten att glädje hittar man inte i stress och materiella ting. Glädje finner man i att säga hej till någon man möter, att ta sig tid och se varje person för den den är.

Vi saknar öppenheten och värmen bland människor som finns i Kenya, men är glada över att det finns så fantastiskt många fördelar med vårt land.

Hur var det att komma tillbaka och börja undervisa i Sverige igen?

Det har varit en omställning och periodvis ganska stressigt. Det är stora klasser, vilket gör det mer utmanande att möta varje elev på det sätt jag skulle önska. Jag kan också känna en viss otillräcklighet, då mycket fokus ligger på elevvård där vi inte alltid når hela vägen, trots ansträngningar och goda intentioner.

Samtidigt arbetar jag på en välorganiserad skola med mycket kompetent personal, både kollegor och ledning, vilket är en stor styrka. Eleverna är fina ungdomar som vill lära, och som jag uppskattar mycket. Det gör att jag fortfarande känner glädje i arbetet och tycker om att gå till jobbet.

Vem vill du skicka vidare till och varför?

Jag vill gärna skicka stafettpinnen vidare till Kristborg Einarsdottir. Vi var kollegor på Furubergsskolan för många år sedan. Sedan dess har hon arbetat på flera olika skolor, både som lärare och rektor. Nu är hon tillbaka i Varbergs kommun och kommer i höst att tillträda som biträdande rektor på en grundskola. Jag är nyfiken på att ta del av hennes erfarenheter och höra hur hon ser på sitt nya uppdrag och hur hon kan bidra med sin kompetens i sin nya tjänsten.

Frida Eckegren Serholt
pedagogvarberg@varberg.se