Berget i Varbergs centrum

Hur ser det ut under marken i Varbergs centrum? I projekt Varbergstunneln har man fått en god bild av hur jord och berg ser ut under bygget av berg- och servicetunneln. Här kan du lära dig mer om berget och hur man jobbat med att bygga tunneln!

Urgammalt berg

När man först började gräva finns ett jordlager där även lera kan förekomma. Mest lera finns från stationshuset och norrut där strandlinjen legat förr i tiden. Stora delar av jordlagren ovanför tunneln består av sand, grus och tunnare skikt av lera eller slitig lera som inte är så känsliga för sättningar orsakade av grundvattensänkning, vilket är positivt för projektet.

Grönskimrande charnokit

Med hjälp av provborrningar kunde man tidigt i projektet få en bild av bergets sammansättning utmed tunnelsträckan. I berget finns den grönskimrande charnockiten, Hallands landskapssten. Den är ovanlig men finns representerad på olika platser runt om i världen som Afrika, Indien och Norge. Charnockiten finns mest i början och slutet av tunneln och är cirka 1,4 miljarder år gammal och kan beskrivas som storblockig.

Spricksystemet i charnockiten är väl sammankopplat, vilket ger bra förutsättningar att leda grundvatten i berget. Det har varit utmanande att genom injektering täta dessa spricksystem.

Gammal gnejs

I mittendelen av bergtunneln finns en hel del Hallandsgnejs som är cirka 1,7 miljarder år gammal. Gnejsen kan beskrivas som blockig, där blockens storlek är mindre än de är i charnockiten. Spricksystemet i gnejsen är inte riktigt lika väl sammankopplat som i charnockiten. I gnejsen har det främst varit partier med sämre bergkvalitet och låg bergtäckning som varit utmanande att täta.

Så förstärks berget

Bergets kvalitet kartlades efter varje sprängsalva under tunnelarbetena. Bergets kvalitet klassificerades och delades in i fem olika bergklasser som representerar olika förstärkningar i form av bultar och sprutbetong.

Cirka 8 % av berget längs tunnelsträckan var av dålig kvalitet, bergklass 5, där extra mycket förstärkning krävdes för att tunnelns tak och väggar ska vara stabila över tid. I den sämsta bergklassen bestod förstärkningen av så kallade sprutbetongbågar cirka var femte meter kombinerat med bultförankrad sprutbetong. Alternativt utfördes en bultförankrad nätarmerad sprutbetong.

De mest utmanande områdena i tunneln var där det finns krosszoner, sprickzoner med sprött berg orsakade av att berget rört sig, och områden med liten bergtäckning (hur mycket berg som finns ovan tunnelns tak). Som lägst har det varit 1,7 meter bergtäckning. I sådana områden fick man spränga försiktigt (liten laddningsmängd), ha kortare salvor än 5–6 meter som är det normala vid sprängning, och även dela upp tunnelarean i mindre delar; till exempel spränga vänster sida först, och förstärka tak och vägg och sedan spränga höger sida och förstärka denna sida sist.

Så drevs tunneln

När man byggde tunneln, så skedde varje etapp i åtta steg:

1. Injektering

Först borrade man 24-29 meter långa hål in i berget för att kunna täta sprickor i berget med cement. Detta gjordes för att minska vatteninläckaget i tunneln och upprätthålla grundvattnets nivå.

2. Borrning av hål för sprängning

När cementinjekteringen stelnat borrade man hål för sprängsalva i berget. Hålen fylldes med sprängmedel.

3. Sprängning

Sprängsalvan avfyrades. Som mest kunde man spränga ut 6 meter i taget. Oftast begränsades salvornas storlek för att minska vibrationerna så att skador på närliggande byggnader kunde undvikas.

4. Utlastning

Bergmassor lastades på lastbilstransporter och kördes ut till framför allt Farehamnen.

5. Skrotning

Efter att en sprängsalva skjutits rensades tak och väggar från löst berg med maskin och även manuellt med spett.

6. Geologisk undersökning

Geologer på plats bestämde bergets klassning och gav råd om förstärkningsåtgärder.

7. Förstärkning med bultar och betong

Tunnelns väggar och tak förstärktes med bultar och sprutbetong. Ju sämre bergkvalitet desto fler bultar och tjockare lager med sprutbetong behövdes för att stabilisera berget.

8. Tätning

I de fall där grundvatten trängde igenom behövde man sätta dränmattor för att skydda kommande järnvägsutrustning och sedan täcka med sprutbetong. Det får max komma en droppe vatten per minut från berget när tågen går genom tunneln!

Så skyddas byggnader

En stor mängd grundvattenrör har borrats från markytan längs med tunnelsträckningen. I dessa rör kontrolleras att inga skadliga grundvattensänkningar uppstår.

Många byggnader omkring tunneln har också försetts med mätdubbar i byggnadernas grundmurar. Dessa dubbar mäts regelbundet under byggtiden för att kontrollera att inga skadliga sättningar uppstår på byggnader och anläggningar.

Även vibrationer kontrolleras längs tunnelsträckan i ett stort antal byggnader. I byggnadernas grundmurar monteras geofoner som mäter vibrationerna från sprängsalvorna.